På torsdagen skulle vi åka ner till Fagersta.
Var tänkt att vi skulle åka runt ett.
Nope, rören hade gått sönder på förmiddan och vi hade inget vatten.
Klart att vi inte kunde åka nånstans innan det var fixat.
Tog ju halva dan.
Runt halv nio kom vi äntligen iväg.
Hemsk resa. Bilen var svinkall. Jag och brorsan satt i baksätet och delade på en filt.
Inte kunde man sova heller.
Eller läsa.
Trodde vi skulle åka under dagen då det fortfarande är ljust - så jag hade bunkat ihop en hög med böcker för att hålla mig själv sysselsatt.
Mitt arsle somnade dock, flera gånger under resan.
Eftersom jag har kortare ben än brorsan så var jag den som måste sitta bakom farsan.
Och i och med det så fick jag kramp i benen, hur jag än satt.
Runt tre på natten så var vi framme i Naddebo där vi skulle få sova.
Kunde knappt ta mig till sängen.
Somnade dock på stört.
Nästa dag var den värsta dagen jag har upplevt på mycket länge.
Begravningen startade i Fagersta kyrka kl 12.
Jag är som gjord för begravning om vi tänker i klädsel-banorna.
Totalt svart, självklart skulle syrran skoja om det som vanligt.
Och det passade sig inte denna gång tyckte jag.
Inne i kyrkan väntade alla människor.
Det var inte så många människor som jag förfarade, tydligen hade alla vänner och bekanta till farfar redan gått bort. Plus att farfars bror med familj inte kunde komma tydligen.
Jag hälsade på alla. Tog i hand och presenterade mig för dem jag inte kände igen.
Fick träffa mina två kusiner Erik och John, som jag inte träffat på många många år.
Jäklar vad snygga de har blivit, långa som fan själv också.
Kevin min tredje kusin han har också blivit längre, men förvånad är jag ej - han har jag träffat lite oftare. Jisses, han är 15 nu. Gudbevars.
Begravningen kunde börja.
Tårarna strömmade vilt bara efter några sekunder.
En tjej sjöng acapella nånstans ifrån och hon började med Fields of Gold.
Som tur var fick jag en näsduk av Loys, den var genomvåt efter halva begravningen.
Prästen talade, gnällde om Gud, predikade om farfar fast hon inte ens visste vem han var.
Jävla hyckleri.
Tjejen fortsatte sjunga, denna gång Amazing Grace.
Jag satt med alla andra barnbarn på bänk två, satt längst ut också och hade blicken inte långt från farfars fina kista.
Tittade hellre på hans fina foto istället för på prästjäveln som snackade så mycket skit.
Om farfar hade hört henne skulle han ha hållit med mig och sagt nåt liknande som
"En jävla kärring att tala så mycket strunt!"
Alltid gillat farfars sätt att snacka. Min faster och mina farbröder är likadana.
Pappa svär inte så som de gör. Ingen i min familj förutom brorsan svär som fan.
Till slut skulle alla turas om att stå vid kistan och ta ett sista farväl.
Först barnen, sedan barnbarnen, och sist alla andra.
La min ros men jag kunde inte ta så mycket farväl i mitt huvud. Torkade mestadels bort tårarna.
Sedan skulle det hållas middag borta på församlingsgården.
Smörgåstårta och kaffe serverades.
Pratade lite kort med olika människor, och mina kusiner var intresserade att höra hela Polen episoden.
En ljuspunkt med begravningen var att jag fick träffa denna söta sunshine.
Oliver är ju snart en stor grabb!
Söt som få och satt och gjorde fula miner, allt till min ära! *suckar av lycka
Hans mamma är nog stolt.
Hans syster följde också med.
Jag trodde att barnen skulle stanna hemma med Kalle, men Cassandra ville följa med sin mamma och bror till sin gammelfarfars sista dag ovan jord.
Efter att ha tagit farväl av de flesta människor så åkte jag, brorsan och mamma hem till Anne och Lillis.
Pappa och resten av hans syskon skulle åka till banken och reda upp arvet.
Egentligen skulle vi bara stanna där en stund men vi stannade där hela dan.
Det blev gravöl.
Sedan samlades vi alla och det blev en massa prat och minnessnack om farfar.
Finns många roliga historier om den mannen tydligen.
Familjepizzor beställdes och sedan blev det vin, likör och whiskey till dem som ville ha.
Trots att jag var skittrött så var det ändå trevligt att snacka med släkten.
Roligt att tala med folk som man egentligen inte känner, men bara efter några minuter så känns det som att man vet allt om dem. Och alla har precis samma humor.
Härligt.
Hemresan var förskräcklig.
Sved i ögonen. Helt slut i kroppen. Orkade inte ens sova.
Till minne av farfar
13 okt 1917 - 23 dec 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar