Riktigt underhållande om man är lättroad.

Helvetet har brakat loss här på gården.
Kalvar och lamm föds om vartannat, och döden går i hälarna på oss.

Slet ut mig i förregår med en nyfödd kalv.
Men han var tvungen att vandra till andra sidan. Farsan misstänkte att han inte var färdigutvecklad.
Usch det var så hemskt. Kalven brölade och man hörde att han hade ont. Varje gång jag försökte skrubba han torr på hans vänstra sidan så skrek han. Antagligen hade han på nåt sätt slagit sig i födseln eller så blev det så där på vägen ut till vårt rike, ibland kan det bli för trångt för stora kalvar när de ska förbi bäckenbenet.
Och kalvarna kan isåfall bli halv söndermosade...
Hans morsa var heltokig eftersom hon ville beskydda den lilla när jag satt och torkade honom, och hon har långa jävla horn så jag väntade mig hela tiden ett horn i ryggen eller i nacken.
Men det gick bra. Måste sätta kossan på plats bara.

På kvällen skulle jag gå och kolla en tre dagars gammal kalv, Yngve heter han.
Men han var borta. Helt försvunnen.
Jag irrade omkring i beckmörkret med en liten fjuttig pannlampa, såg fanimej ingenting.
Morsan hans, Solbritt - som är helt svart(tycker det är komiskt) stod helt obemärkt och åt.
Tillslut fattade jag att jag borde kolla bäcken.
Självklart hade han trillat ner i vattenhålet de dricker ur.
Bakbenen var fastkilade i hålet och jag drog och lyfte upp stackarn, han väger minst 50 kilo, en otroligt stor kalv för att vara så pass nyfödd egentligen.
Morsan hans måste ha vetat att han var fast därnere, för så fort hon såg att jag sprang ner dit så följde hon efter som ett skott.
Kärringjävel som inte stod där nere med honom, vilken jävla morsa alltså!
Inte ett dugg pålitlig.
Men jag tinade upp hans ben med bara händerna, sprang och hämtade strö som jag skrubbade han torr med.
Lillen kunde knappt stå på bakbenen, de var ju nästan förfrusna.
Men allt blev bra. Ledde bort han till vindskyddet där han fick värme av de andra djuren.

Inte nog med det.
En fin liten tjurkalv som nog är runt ett halvår gick bort igår.
Morsan hans hade nog helt plötsligt slutat brytt sig i honom, så han tynade långsamt bort.
De gör ju de när de inte får mat eller kärlek.
Han hade ingen livslust överhuvudtaget. Vi fick in honom i stallet så han fick värme och tillgång till mat - men han orkade ingenting längre.
Försökte få upp han på fötter.
Stora djur måste stå upp, annars har de ingen chans att överleva.
Kroppen fungerar ju inte som den ska annars, speciellt inte magen och tarmsystemet. Det är likadant med hästar.
Men vi misslyckades. Det gick fort det där.

Nån som mår helt prima är lilla Agda som föddes för en vecka sedan.
Vi trodde ju att det var en tjurkalv, men nu när navelsträng-stumpen försvann så fattade man att Aha, inte var det där nån pissväg inte, och så checkade man om han hade några balls. Men nope, det är en fin liten kviga det där.
Hon är så rolig att skåda ibland.
Småkalvar kan vara precis som kattungar, de får plötsligt ett ryck och springer fort som fan åt ett håll och skuttar sedan tillbaka.
Riktigt underhållande om man är lättroad.

Vart en jävla ko special detta.
Men inget annat har ju hänt på sistone så.



Weeho, snart skall jag se den senaste Legend of the Seeker.