Jag har fått tillbaka min älskade syster.

Ledsen i ögat för att jag nyss såg näst sista avsnittet av Merlin och att jag måste vänta över en vecka på det sista avsnittet av säsongen.
Nu har jag istället börjat se om första och enda säsongen av Moonlight. (Det var ju över ett och ett halvt år sen jag såg det, och jag har glömt bort det mesta...)

Förstår inte det där riktigt.
Gjorde lite research angående varför de slutade producera, men det fanns inga konkreta svar.
Stod nånting om att det var tal om att göra fortsättning denna höst, men tydligen så blev det inte av.
Får väl hoppas på det bästa.


Iallafall.
Idag har det varit en lång och händelserik dag.

Började med att i morse göra de vanliga sysslorna, sedan drog jag till stan.
Handlade nästan alla klappar som behövs inhandlas.
Har bara mina två Ica kompisar kvar, för jag har ingen aning vad de vill ha.
Sorry Ang att jag inte kom förbi, men jag trodde att det ingen mening var.
Och jag ville inte komma oinbjuden som sagt var...

Vid fem snåret befann jag mig, och resten av halva familjen Hopkins, i Junsele.
Vi skulle se Alexandras och Christoffers lucia tåg.

Där går Chrille i tomtedräkten...

De var så söta, allihopa.
Som barn alltid gör så mumlar de igenom det de inte kan, och skriker ut de få ord de verkligen kan "sjunga".


Suddig bild tyvärr. Men här är då hela stora lucia gänget...



Här kommer lilla Alexandra i tomteluvan, och ser alltid ut som en glad liten ängel.

_________________________________________________

Det mest händelserika idag var på hemvägen. . .

Vi stannade till hemma hos Louise och J-O, de fick alltså oväntat besök.
De var överraskade och reserverade till en början.
Men jag och mamma förklarade vad vi ville.
Sedan satte vi oss ner allihopa, fikade och talade ut.
Pappa och Frasse var delaktig i samtalet de också.

Plötsligt blev det alldeles för känslosamt för mig och jag började gråta, det var ju fan också.
Men jag gick till köket, jag vill helst inte visa mig gråtande inför andra människor.
Så jag satt där på golvet, försökte lugna ner mig och gosade med William.
Han kom tydligen efter mig och undrade antagligen varför jag var så upprörd.
Snorig som jag blev ilade jag in på toan och för att snyta mig och dämpa gråtattackerna.

Men så knackade någon och jag släppte då in min syster.
Det blev ännu mer gråt, och känslostormar, prat, kramar och förlåtande.
Till slut smet vi ut på bron och pratade äntligen ut alltsamman.
Blev ett långt långt samtal.
Det bästa var ju att vi kunde snacka ostört och vara helt ärligt mot varandra.

Tänk vad snabbt det kan gå från att gråta av sorg till att gråta av lycka...

Vi kom fram till slut att det var bådas fel, och att vi båda är helt enkelt för stolta, envisa och helt fucked up för vårt eget bästa.
Men att så länge vi kan erkänna och förlåta, och förstå så är det bra.
Vi är inte så olika som vi antagligen har trott, allt har varit en drös av ilska, stolthet och missförstånd.
Men nu är allt bra...

Jag har fått tillbaka min älskade syster.

Ja, även min svåger och systerson, men jag förlorade dem inte riktigt på samma vis.