Vad ska jag nu ta mig till?

Begravning nästa fredag. Jag åker ner på torsdagen, så det inte blir en massa stress.
Vi ska sova hos mina fyrmänningar i Naddebo.
Längesen man träffade dem.
Kommer för övrig bli en jädra massträff med släktingar på begravningen.
Skulle gissa på att det blir åtminstone minst 100 pers.
Usch, träffa en massa människor som man på nåt vis är släkt med men som man aldrig har träffat, eller ännu värre - träffa folk som man träffade när man var liten och som förväntar sig att man ska komma ihåg dem!

Huvva...

Hade mardröm inatt.
Drömde att jag höll ett tal om farfar på hans begravning inför en fullsatt kyrka.
Kommer nästan ihåg ordagrant vad jag sa.
Var ett vackert tal, men så började jag gråta när jag stod där uppe och prästen kom fram och skulle trösta mig - men jag sprang iväg. Eftersom jag hatar allt som har med kyrka, gud och sånt skit.
Alla vände sig om när jag sprang iväg, kyrkan var gigantisk så det tog ju ett tag innan jag hann in till vapenhuset.

Fy.

Ingen rolig start på det nya året detta.

Dock så hade jag en mysig julafton. Fick träffa och mysa med alla.
Alla förutom Pamela och hennes familj. Bil problem som vanligt.
Men det sades att hon skulle komma till nyår istället.
Nope, Kalle och lillen blev sjuka. Så än en gång kom besvikelsen över en.
Hade sett fram emot att äntligen träffa Oliver.
Men det verkar aldrig hända.
Ska jag behöva träffa honom för första gången på en begravning...?

Suck.

Nyårsafton var som vanligt dryg och alldeles onödig.
Gick o la mig innan tolv och såg lite Dexter, och somnade nångång vid två.
Det kallar jag en perfekt nyårsafton.

Glad att kunna sitta nere i mitt hus och ha en dator alldeles för mig själv.
Är ju så less att behöva slåss om den andra datorn med andra.
Och så får man skäll över allt "skit" man lägger in på hårddisken.
Så nu har man lagt en hel dag till att föra över allt skit från den ena till den andra datorn.

Men, inte klagar väl jag inte.

Jag såg sista avsnittet av Dexter häromdagen.
Jag gråter!

Såg nyss sista avsnittet av Merlin.
Jag sörjer!




Vad ska jag nu ta mig till?

Sorgens Jul...

Min farfar är död.

Och imorgon är det julafton...

Natti

Ny härlig musik till höger.
Rob Zombie videos är ju helsköna!

Fan klockan är ju mycket. Men jag har schemat fullt fortfarande, sitter mest bara o väntar till tvättmaskinen är klar och tills skjutsen kan bestämma sig så jag vet hur det blir imorrn.

Jobbigt sånt dära.


Nåja, jag kanske skall ta och gå nu alltnog.

Natti

The animals are killing me!

Mindre än en vecka kvar till Julafton.
Kellis och familjen kommer på själva julaftonen, och Pam och familjen har jag ingen aning om.
Men jag hoppas de kommer nån dag tidigare så jag får umgås själv med dem lite grann.
Har inte gjort det på jag vet inte hur länge...
Plus att jag gärna vill gosa med Oliver för första gången!

Fy faaan vad kallt det har blivit den senaste dagen.
Just nu är det 22 minus ute, och som kallast idag var det -25!
Och jag som fortfarande springer med Foppa tofflor när jag vandrar mellan huvudhuset och vita huset....
..Äsch, skäll inte på mig, för det är lättast att bara dra på sig foppisar istället för att klänga i sig skor gång på gång.
(Borde lära mig eftersom det var Foppas fel att jag vrickade foten för en månad sen och det har inte gått över ännu!)

Imorrn bär det då av till Sollefteå, storstan skall entras igen.
Länge sen jag var hos klanen nu och det är ju på tiden jag drar dit nån gång.
Passar bra innan jul och allt.
Skall äntligen få umgås med likasinnade och få vädra lungorna också.


Fryser. Kallt inne som vanligt.

Nej jag måste slå in lite julklappar till barnen, sedan tvätta kläder och packa.

Fan va skönt att lämna gården imorrn!
The animals are killing me!

I'm still going strong though...

Wow, jag lyckades somna innan tolv igår.
Har inte gjort det på jag vet inte hur länge...kanske nån månad eller mer.
Fick för en gångs skull sova 8 timmar.
Tror jag bara vaknade en gång inatt, och jag hade inga mardrömmar.
Tror knappast allt det där berodde på att jag fick en insomningstablett av mamma.
Var mer tack vare att alla mina beslymmer försvann i ett trollslag i går kväll.
Lycklig dag, igår.




Såg "Book of Blood" för en stund sedan.
Nja, den kunde ha varit en ganska bra spök rysare.
Men det blev för mycket med de löjliga kärleks/sex scenerna mellan tanten och den unga studenten.
Och så var det ett par andra saker som var värdelösa.
Men resten var ganska bra - dock det vägde inte upp det negativa...


Fortsätter att se på Moonlight.
Jisses, det är så mycket jag har glömt bort.
Har glömt bort hur mycket jag älskar Joseph, alltså den arroganta, rika lilla sidekicken till Mick.
Han är så rolig...
Sen har jag även glömt hur mycket jag hatar Coraline som fuckar upp Micks liv hela tiden.

Ack ack, jag vill gå och sova men det går verkligen inte.
Är så fruktansvärt röksugen. Har inte rökt på.....två veckor nu.
I'm still going strong though.

Jag har fått tillbaka min älskade syster.

Ledsen i ögat för att jag nyss såg näst sista avsnittet av Merlin och att jag måste vänta över en vecka på det sista avsnittet av säsongen.
Nu har jag istället börjat se om första och enda säsongen av Moonlight. (Det var ju över ett och ett halvt år sen jag såg det, och jag har glömt bort det mesta...)

Förstår inte det där riktigt.
Gjorde lite research angående varför de slutade producera, men det fanns inga konkreta svar.
Stod nånting om att det var tal om att göra fortsättning denna höst, men tydligen så blev det inte av.
Får väl hoppas på det bästa.


Iallafall.
Idag har det varit en lång och händelserik dag.

Började med att i morse göra de vanliga sysslorna, sedan drog jag till stan.
Handlade nästan alla klappar som behövs inhandlas.
Har bara mina två Ica kompisar kvar, för jag har ingen aning vad de vill ha.
Sorry Ang att jag inte kom förbi, men jag trodde att det ingen mening var.
Och jag ville inte komma oinbjuden som sagt var...

Vid fem snåret befann jag mig, och resten av halva familjen Hopkins, i Junsele.
Vi skulle se Alexandras och Christoffers lucia tåg.

Där går Chrille i tomtedräkten...

De var så söta, allihopa.
Som barn alltid gör så mumlar de igenom det de inte kan, och skriker ut de få ord de verkligen kan "sjunga".


Suddig bild tyvärr. Men här är då hela stora lucia gänget...



Här kommer lilla Alexandra i tomteluvan, och ser alltid ut som en glad liten ängel.

_________________________________________________

Det mest händelserika idag var på hemvägen. . .

Vi stannade till hemma hos Louise och J-O, de fick alltså oväntat besök.
De var överraskade och reserverade till en början.
Men jag och mamma förklarade vad vi ville.
Sedan satte vi oss ner allihopa, fikade och talade ut.
Pappa och Frasse var delaktig i samtalet de också.

Plötsligt blev det alldeles för känslosamt för mig och jag började gråta, det var ju fan också.
Men jag gick till köket, jag vill helst inte visa mig gråtande inför andra människor.
Så jag satt där på golvet, försökte lugna ner mig och gosade med William.
Han kom tydligen efter mig och undrade antagligen varför jag var så upprörd.
Snorig som jag blev ilade jag in på toan och för att snyta mig och dämpa gråtattackerna.

Men så knackade någon och jag släppte då in min syster.
Det blev ännu mer gråt, och känslostormar, prat, kramar och förlåtande.
Till slut smet vi ut på bron och pratade äntligen ut alltsamman.
Blev ett långt långt samtal.
Det bästa var ju att vi kunde snacka ostört och vara helt ärligt mot varandra.

Tänk vad snabbt det kan gå från att gråta av sorg till att gråta av lycka...

Vi kom fram till slut att det var bådas fel, och att vi båda är helt enkelt för stolta, envisa och helt fucked up för vårt eget bästa.
Men att så länge vi kan erkänna och förlåta, och förstå så är det bra.
Vi är inte så olika som vi antagligen har trott, allt har varit en drös av ilska, stolthet och missförstånd.
Men nu är allt bra...

Jag har fått tillbaka min älskade syster.

Ja, även min svåger och systerson, men jag förlorade dem inte riktigt på samma vis.

Allt som får plats i min hjärna just nu.

Glad helvetes Lucia på alla som önskar det.


Nu brinner det fan i knutarna. Jag brinner av ilska alltså, men det är inget jag kan göra nåt åt.
Inte ännu.

Trots det så sken jag av en kort stund av lycka.
Jag lyckades äntligen komma vidare med mitt andra bokmaterial. Kom äntligen på en karaktär som kommer att spela stor roll i fortsättningen av berättelsen.
Så ett kapitel är äntligen över.


Lite less, kan inte se sista avsnittet av 4 säsongen av Dexter ännu.
Avsnittet släpps idag så det är inte ute förrän om några dar. Suck.
Istället har jag börjat se andra säsongen av Merlin.
Kom ju på att det släpptes för länge sen nu men jag har inte kommit ihåg det.
Så går det när man har för många järn i elden.


Låg och grubblade i går kväll innan jag somnade.
Jag började tänka på att jag verkligen har plöjt igenom många serier i rad nu. Först Angel, sen Dex och nu Merlin.

Tänkte på hur många sammankopplingar 3 av mina favoritserier har, fastän de är så otroligt olika.



Det enda som alla serier har gemensamt är att titlarna har det namn som karaktären bär på.
Angel, Dexter och Merlin.

Mest är väl Angel och Dexter som har kopplingar till varandra.

I Dexter så finns det en kommisarie som heter Angel Batista.

Dexters fru Rita(spoiler-oj då) spelad av Julie Benz är samma skådis som spelar Darla i serien Angel, där hon har varit Angels livskamrat i 150 år.

I båda serierna förekommer det mycket, mycket blod.
Både Angel och Dexter har förkärlek till blod, eftersom Angel är vampyr, dock en god sådan, och Dexter är blodtekniker - plus att han är en seriemördare...

Och så kan vi väl säga att själva Dexter och Angel är två riktiga ensamvargar, ja det är väl Merlin också.
Men Angel och Dex har riktiga problem med sina sociala liv.
Dex har bildligt talat inget hjärta, äger inga känslor. Och Angel har bokstavligt talat inget hjärta överhuvudtaget - det är väl bara nåt ihopskrumpet...ting. Men han kan inte bevara några personer alls i sin närhet utan att skrämma iväg dem.

Andra onödiga ting är väl att Dexters syster Deb Morgan, är spelad av Jennifer Carpenter. Och i Angel så har vi Cordelia Chase, som är spelad av Charisma Carpenter. Ja just det, onödig info...


Mellan Angel och Merlin så finns det inga kopplingar annat än att båda serierna är övernaturliga, och att Anthony Head spelar kungen Uthor i Merlin, och att han är även karaktären Giles i serien Buffy. Och serien Angel är en spin off av Buffy - som vi nog alla vet...

Mellan Dexter och Merlin så finns det inga likheter alls annat än att både karaktären Merlin, och Dexter är två personer som måste leva i ständig rädsla för att inte bli avslöjade.
Dexter som är en seriemördare vill nog inte bli satt i elektriska stolen, och Merlin får inte bli tagen som trollkarl när han lever i en kungastad där allt magiskt är högst förbjudet...

Ja och så har vi då ännu ett onödigt info om att han som spelar Merlin heter Colin Morgan. Och Dexter heter i serien, Dexter Morgan.

Jag vill gärna få in min fjärde absoluta favoritserie. Det kan jag genom att säga att Bradley James som spelar Arthur i Merlin är mystiskt lik Jensen Ackles som spelar Dean i serien Supernatural. Bradley skulle kunna vara en lillebror, fast mer blond och lite längre...


Ja det är väl allt som får plats i min hjärna just nu.



Imorrn ska jag till Junsele och se trollbarnen krypa omkring med ljus och stjärnstrutar i luciatåget.

Dexter - The Dark Defender...

Alltid gulligt med lite blodstänk si så dära...

Åh, Dammit vad spännande det har blivit i Dexter nu!
Är helt galen i serien just nu, måste se den varje dag annars så kan jag inte leva.

Har nu hunnit med tredje säsongen. Eller jao, jag har ju bara två avsnitt kvar av the season 3.
Mer spännande har det aldrig varit någonsin! Längtar redan till nästa säsong.

Otålig nu eftersom jag kan inte se nästa avsnitt förrän om ett par minuter, men nåja.
Jag måste lära mig hålla ut.



Varför gillar jag då denna serie så mycket?
Finns många bra svar på det.

Nästan det bästa med hela serien är introt.
Så enkelt, så simpelt, så detaljerat, men ändå så "blodigt".

Dexter själv är ju helt underbar.
En god man som egentligen är seriemördare?
Låter ju sjukt att gilla nåt sånt, men man håller verkligen av honom, man är helst på hans sida. Och inte de andra - the badass copsen.
Han är supersmart, talangfull, han är detaljerad, avståndstagande, pedant.
Goodlooking trots det man ser i hans ögon.

Jag menar.
Om man bara ser in i hans ögon så ser man att han är ett freak (en aning ond kanske) men han beter sig så normalt bland människor.
Men det är hans tankar som gör så vi vet vad han egentligen går för.
Och det är det som man älskar mest.

Och det leder till tredje orsaken, den svarta humorn.
Helt i min smak.



Inte bara Dexter karaktären är min favorit.
Även Dexters syster Debra är min andra favorit.
(Deb, alltså Jennifer C. Carpenter, är egentligen Michael C. Halls, alltså Dexters, fru.)
Iaf.
Hon är äkta, ingen "machobrud" fast hon ger sken av det, hon har ett språk i min smak.
D.v.s, hon svär av bara fan.

Så kommer vi till the great point, att det aldrig går att förutse nånting alls !
Det kan fanimej hända vad som helst, när som helst.
Och allt är ändå så jävla genomtänkt!

I love that.

Wee, nu är det äntligen Dexter Time!

So long!

Det får vara nog med barnsliga och långsinta familjegräl.

Fy vale, en sådan tråkig helg.
Enda ljuspunkten var igår när man såg Idol.
Mina två idolpojkar som jag har önskat ända fram, gick verkligen till final.
Åh glädje!
Snorungen som slog ut Mariette (egentligen var det Calle, men jag ville att Tove skulle ut) förra gången, blev nu utslagen. Äntligen!
Wee!!

Slipper iaf göra stallet. Det är egentligen min "lediga" helg, så Frasse skall dansa loss ute i stallet.

Idag har man besök av Vallen barnen.
Måste komma ihåg att fråga vad de vill ha i julklapp.
Har fortfarande inte inhandlat julklappar, hade ju beräknat att åka till Kramfors nån dag men det är ingen idé att förvänta sig något.
Iaf, jag har bara julklapp till William och Isaac.
Det köpte jag redan när jag var i Polen.

Längtar och gruvar mig inför julen. Konstig känsla det där.
Jag trängtar efter julen, att få träffa hela familjen igen osv.
Men jag gruvar mig eftersom jag fortfarande är osams med Louise.
Kathleen vill nu så gärna hjälpa och göra nåt åt det.
Hon vill ju bara att vi ska bli sams så det kan bli en harmonisk jul där alla är samlade och firar tillsammans.
Eftersom Louise och hennes familj inte ska komma hit och fira jul. .
De tror att de inte är välkomna plus att de är för stolta och vördnadsvärda för att sjunka så lågt och komma hit.
I alla fall.
Kathleen skickade mejl och frågade mig vad hon kan göra.
Jag skickade ett herrans långt mejl tillbaka, så hon fick lite mer kött på benen, mer info om vad som hände alltså.
Och sedan förklarade att hon inget kan göra ännu.
Det är ju alltför snart för att försöka gräva ned stridsvagnarna nu.
Också så är inte Louise redo att erkänna sina fel, eftersom hon fortfarande inbillar sig att allt är mitt fel.
Allt kan ju bero på missförstånd. Men det vet vi ju inte, därför måste ett samtal komma igång.
Låter ju hemskt detta, men det är inte jag som bör ta första steget i detta fall.
Det var ju jag som blev ärekränkt och utskälld för en obetydlig detalj och sedan blev beskylld för att ha startat ett gräl fast jag inte var i samma rum.
Grälet startade konstigt nog efter att jag hade lämnat rummet, just för att jag inte ville börja bråka.
Så går det alltså när man försöker vara fredens människa...
Alltså...
Louise kommer bara ta illa upp och sedan missförstå Kellis så de i sin tur blir osams.
Och det vill varken jag eller Kellis.
Det får vara nog med barnsliga och långsinta familjegräl.

Orkar inte tänka mer på detta nu.
Usch...

Snart andra advent... Redan.

Till våren börjar min era!

När ska denna depression sätta igång nångång..?

Jag har en sjuk inbillning om att jag vet att den lurar nånstans men inte blommat upp ännu, precis som att jag bara sitter och väntar tills den slår till.
Jag är ju som vanligt lite små deppig och less och osocial som vanligt.
Det går ju inte ändra på den man är.

Jag lever ju helst i böckernas värld, då slipper jag tänka på allt det onda och hemska som finns runt omkring oss människor. Slipper även tänka på mina egna problem.

Böcker är bäst om man ska leva i en annan realitet.
Boken har du alldeles för dig själv, och du bygger upp allting med din egen fantasi och då är du inne i en trance så det är svårt att vakna upp och bli störd.

Det är ju en helt annan sak när du ser på film eller tv.

Oftast sitter du ju med andra och delar seendet av programmet.
De kan störa och prata så du kan få fnatt.
Plus att du inte får fantisera ihop en egen historia, allt är redan serverat på silverfat.
Så det är ju inte samma sak.
Du störs ju lätt av allt möjligt och hinner tänka på mycket saker som inte bör rasera genom ditt huvud.

Jag känner mig som en osalig ande.

Jag går omkring här på gården - gör mina plikter, ler aldrig, pratar aldrig - bara när jag blir tillfrågad eller tilltalad, sitter helst för mig själv - vid datorn, i nåt dammigt hörn med en bok i högsta hugg, eller så befinner jag mig nere i lyan och gömmer mig.

Känns som att man inte kan gå nånstans utan att nån kommer och stör.

Så fort jag går iväg nånstans bara för att...ja vara, då kommer nån jävel smygandes och alltid ska ha hjälp med nåt eller att idioten frågar om ditt och datt.

Otroligt enerverande.

Men, jag måste stå ut tills nästa år.

"Till våren" brukar jag säga mig själv,
"till våren börjar mitt omstartande liv, då börjar min era!"




Måste som vanligt hjälpa nån hjälplös nu.

"I'm a supergirl"...

Inte fan var det nån björn i skogen inte.

Så roligt att kunna skratta åt sig själv...

Jag var ute på promenad med Azza.
Jag gick som vanligt på vägen genom skogen.
Det är ju mörkt som fan, och skumma ljud hörs överallt.
Vi vände på det vanliga stället och gick förbi en avsidesväg - där Azza blev konstigt uppmärksam och tittade dit hela tiden.
Hon vände sig om och skulle kolla bakom "axeln" flera gånger.
Jag kom att tänka på något som pappa berättade förut - att om man går in där så kommer man till slut fram till slaktavfalls-stället där björnar brukar härja.

Mörkt som det var så började min fantasi spöka och jag inbillade mig att björnarna kommer springandes efter mig och lilla Azza.
Hade musik i lurarna, och lägligt nog så spelades i samma stund en låt som hade knepiga bakgrundsljud.

Tyvärr så har jag stor ibillningsförmåga, som inte blir ett dugg bättre av att jag även kan få en sjuk släng av paranoia när det är dålig tajming.

Jag började springa, drog hunden efter mig.
Till slut så kom jag fram till närmaste grannhuset, och kunde pusta ut.
Och känna mig väldigt dum. . .

Inte fan var det nån björn i skogen inte.




Nu ska det drickas kaffe och se film.

Det har varit hektiska dagar nu.

Nu har det hänt grejer dessa senaste dagar.
Var hos klanen i helgen.
Det vanliga schemat; skratt, film, prat, mer film.
Något som blev utöver det vanliga var att jag cuttade håret, så nu är det snaggat som fan.
Mitt hår var ju redan lost to the hairheaven - slitet som bara den. Ingen räddning.



Känns fortfarande skumt när jag drar handen över huvudet, inte samma känsla direkt.
Så nu springer jag omkring med en svart sjal lindad runt huvudet, det är ju lite kyligt om skallen.
Även inomhus.


Igår tog vi hem fåren från betet.
Snacka om att mardrömmen har startat ute i stallet.
De skriker som fan, hela tiden. De äter ju upp maten på ett par sekunder.
Spelar ingen roll hur mycket jag än ger dem.
Men...som jag alltid har sett till så har jag hörlurarna på och volymen är på sitt maximum.


Skall nu äntligen ta det lugnt, se film och slappna av.

Det har varit hektiska dagar nu.

Jävlar, tänk om man hade så långt hår...?

Bye Die, Bye Die.
Är lite inne på Pain just nu. Underbara texter det där... Peter Tägtgren är en lyckad människa.

Min sinnesbalans är ur funktion, skakar och grubblar som aldrig förr.

Också fått konstiga ideér.

Vill raka av mig håret efter jul.
Håret är ju sjukt slitet och ingen frisör kan ju fixa detta korpbo.
Lika bra att raka av allt och låta det växa ut igen.
Skall bli intressant att ha kort hår igen, inte haft det sen jag var 7 år eller nåt.

Ja, fast man vet aldrig med mig.
Jag kan ju ändra mig 5 ggr om innan stunden är inne.



Jävlar, tänk om man hade så där långt hår...?

Sollefteå är ju efterblivet!

Fortsatt tråkiga dagar.

Pappa råkade köra på ett rådjur imorse.
Förstörde ena lyktan, och rådjuret också antar jag. Ingen aning hur det gick med den.
Mamma blev mer pissed än vad jag har sett henne på länge. Farsan hade ju bara några dar sedan övertalat henne om att inte ha helförsäkring längre på bilen eftersom det inte är nädvändigt, så nu har de bara halvförsäkring i just rättan tid till pappa för första gången kör på ett djur och krossar bilen.

Mamma köpte genast en ny bil. Ser nästan likadan ut, fast en annan mörkare gråfärg.
Hon skyllde på att hon måste ändå ha en till bil om pappa åker iväg nånstans hela tiden.

Nåja, de har ju pengar så.

Är så less, och förbannad.
Sollefteå bion är ju heldumma...
Hade ju sett framemot att kunna komma härifrån äntligen och kunna se New Moon filmen som jag velat sett sen jag såg trailern.
Men nej, bion i stan har inte hittat på filmen ännu.
Den släpps ju för fan den 20 nov men Solle är ju efterblivet!

Suck...

Ingen vampyrkärlek alltså...

Dummare kan man ju känna sig...

Ja jisses, tisdagar är inget att hurra för heller måste jag säga.
hatar söndagar och måndagar men tisdagar - fy faeeen.

Regnet fortsätter att ösa ner, deppiga dagar detta.
Skittråkigt att ut o gå.

Paranoidens dag idag med.
Kornkrossaren pajade ihop. Nån idiot (jag vet vem) hade haft kvar korn i själva krossen där man häller ner det man vill krossa.
Om man startar maskinen i detta fall så orkar den inte gå runt, då pajar propparna - den blir överbelastad alltså.

Så man måste gräva och ta bort varenda litet korn som finns kvar.
Då måste man alltså sätta ner handen där dessa mördarknivar eller va fan det nu är, och försöka knixa och leta upp allt som sitter fast.

Paranoid som jag kan bli ibland när jag absolut inte har nån anledning att vara, för det mesta, så stod jag där - balanserade på havrevagnen - och inbillade mig att maskinen kommer att starta vilken sekund som helst medan jag har handen inuti maskinen!

Fy fan vilken hemsk känsla.
Fantasin flyter på och man inbillar sig mer och fler hemska tankar om hur jag kommer att förlora handen.
"Blodet kommer spruta, eller nej, tänk om jag förlorar alla fingrar som sedan sitter fast där i maskinen och inte kommer loss...
Hmm, kanske hela handen kommer att mosas ner till småbitar..."

Jag bytte hand då och då, bara för att se till att jag inte behöver riskera min högra hand hela tiden - om nu maskinen skulle ha startat.

När jag väl är klar, på darriga ben, så kommer jag ju på att propparna är ju döda redan och krossen kan inte gå i gång av sig själv.

Dummare kan man ju känna sig...