Det jag trodde skulle vara hell week har egentligen bara dragits ner till en hell day.
Idag har varit depressionernas stora dag.
Vaknade imorse, genom att inte kunna andas.
Halsen gjorde förjävligt ont.
Näsan var igentäppt.
Musklerna värkte mer än vad en värktablett kan verka.
Suck.
Great. Kunde dagen ha börjat lyckligare...?
Nej. Det fortsatte genom att man inte åt nån frukost. Kunde ju inte svälja så det var ju skit samma.
Dagen fortsatte med städning och matlagning.
Gjorde potatismos och köttbullar.
Då menar jag alltså att jag gjorde äkta köttbullar och mos, inget jävla pulver och koncentratmedel här inte!
Jag är ju ingen kock, så, skeptisk var jag dock.
Men karlarna tuggade och sa mums om vartannat så antagligen gick det att svälja ändå...
Pratade med lilla mor.
Hon mår verkligen inget vidare.
Gör ont i mig att veta att hon har det så ont så hon knappt kan prata.
Jag glömde genast hur pass ont och sjuk jag själv är.
Hon har ju 100 gånger värre än jag.
Jag hörde knappt vad hon sade i telefon.
Det lät som om hon grät, ni vet när någon hulkar fram nånting och skakar i hela kroppen så inga ord kommer fram?
Så lät det, men grät gjorde hon ej. (Vad jag vet om iaf)
Mor berättade att hon fick syrgas eller nåt sånt, det gjorde så hon inte kunde andas anständigt.
Morfin får hon också. Men det hjälper tyvärr inte mot smärtan.
Man ska ju tänka på att de har kapat av benet på kvinnan, satt dit en ny knäled och sedan satt tillbaka benet. Rätt, hoppas jag.
Iaf. Jag fick trösta och prata lugnande med henne.
Jag är skitkass på att trösta. Men dock så kan jag ofta ha en lugn och harmonisk röst när jag behöver det.
Att lyssna är min enda gåva på denna jord. Mamma uppskattade det.
Den otroligt spännande och älskvärda dagen fortsatte med att Cosmo avlivades. . . . . .
Hunden är 13 år. Är döv... Har otroliga ledproblem.
Han har ont varje dag. Eller, hade.
Det var dags för honom att passera och fortsätta till hundhimlen.
När jag märkte vad som pågick tog jag Rita och Azza och sprang från gården så fort jag kunde.
Jag ville inte vara där och höra skottet, och ville heller inte att de andra hundarna skulle få veta vad som pågick.
Jag hann inte långt.
Jag skulle just svänga in på en grusväg då jag hörde knallen.
Började gråta med desamma. Hundarna blev lite upprörda.
De har aldrig sett mig gråta förr. Det har inte jag heller, bara hört mig själv ett par ggr.....
En timme senare var jag tillbaka. Och jag kunde ha svurit på att min förskylning var två snäpp värre.
Saknar den stora stora fluffiga hårfällen!
Han var ju en otroligt irriterande hund. Gnällde ofta, var högljudd när han ville ha uppmärksamhet - och det ville han jämt ha, stod alltid i vägen, lyssnade aldrig - på sista tiden eftersom han inget hörde.
Men, han var alltid glad. Fanns ingen som var gladare och log mer än han.
Nu finns det ingen som ligger framför trappen, jag behöver inte hoppa högt över en stor loppmatta mer...
Finns ingen hund som jag måste släpa på när man promenerar.
Finns ingen Cosmo som fäller så mkt hår så man kan samla ihop alla tussar och sedan skänka det till Asien så de kan ulla och nysta upp det och sedan sy 50 par jeans...
Skämt åsido.
Jag är inte respektlös. Humor är mitt sätt att sörja på.
Han ligger nu i en grop i en skogsglänta där många många andra djur vilar. (Jag har säkert 4 kaniner begravda där, var ju kaningalen under barndomen. Plus en drös med katter. Mina favorit forstrar ligger nånstans där också..)
Tror han vilar bredvid min favorithäst Melissa.
Man kan lära gamla hundar sitta. Tro mig.
Det var dock jag som uppfostrade honom sedan mamma adopterade hunden från en plågoande för 7 år sedan.
Nej, jag tror att jag ska bädda ner mig i sängen hela dagen imorgon.
Jag pallar inget mer nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar