tisdag 22 september 2009

The Days of Grays, finally here.

1. Everything fades To Gray(intrumental)
2.Deathaura
3. The Last Amazing Grays
4. Flag In The Ground
5. Breathing
6. Zeroes
7. The Dead Skin
8. Juliet
9. No Dream can Heal A Broken Heart
10. As If The World Wasn't Ending
11. The truth Is Out There
12. Everything Fades To Gray (full version)
13. In The Dark (bonus spår)
14. Nothing More
(bonusspår - japanska utgåvan)
15. In My Eyes You're A Giant
(bonusspår - japanska/nordamerikanska utgåvan)

Nu äntligen skall jag få chansen att recensera det otroligt efterlängtade albumet från Finland.
Den 18 sep släpptes den, men det tog ju ett litet tag innan jag fick klorna i den.
Jag säger ju då det.
Sonata Arctica.
The days of Grays.
Har lyssnat igenom den riktigt noga.


Bandets stil finns fortfarande kvar.
Visst hörs inte så mycket powermetal som förr, men de har ju alltid haft en släng av lite alltmöjligt inom olika genrer i sin musik.
I detta album så är det lite tyngre, melodiskt, gotiskt, i vissa stunder mer metal.




Tonys röst har förändrats en liten aning även det.
Men varken till det bättre eller till det sämre.
Hans röst passar till den "nya" musiken.
Den är lite hesare, skrikigare, raspigare och i vissa låtar vackrare.



Musiken låter verkligen inte som vanligt.
Det är mer avancerat.
Andra kanske skulle lägga in ordet konstigt.
Men inte jag, jag förstår mig på musiken och har lyssnat på dem i många år - så jag kallar det avancerat istället.

Jag kan förklara så här att de har en sådan blandning i låtarna.
Det är många låtar i en låt.
Vi fick en liten försmak i det i förra albumet Unia.
Där fick vi höra lite "konstiga" låtar som egentligen är alldeles underbara.
Men i detta album så finns det gott om dem.

Soundet är inte detsamma om vi jämför med deras allra bästa album tex
Winterhearts Guild och Silence.
Det roliga är också att Sonata fortfarande har gåvan att göra låtar som inte är den andra lik.
Jag menar, inte en endaste gång så har jag hört att en låt som låter likadant som nån annan i samma album.
Det är ju vanligt att band brukar ha tex exakt samma stil och liknande intron till sina låtar.
Men, så är det inte med detta band.

Texten i detta nya är nästan som vanligt.
Dock så är det mer allvar, olycklighet, ensamhet, och övergivenhet.

Tony har haft ett otroligt arbete med texterna, ja med musiken i helhet.
Han är verkligen ett geni, den karlen.

Men ensam är han inte.
Keyboardmannen Henrik Klingenberg har skrivit låten Nothing More.
Tyvärr kan jag inget säga om den låten eftersom den är en av de två bonuslåtarna som bara finns i den japanska utgåvan.
Jag förstår fortfarande inte varför de ska favorisera Japan.
De har stora fan i resten av världen också...



Men så ska jag highlighta några låtar.

Deathaura är en riktigt vacker låt.
Otroligt mäktig med orkester och med snabba riffs då och då, och lugnt intro och outro.
Kakko har fått hjälp av en sångerska i denna låt, även i en annan - "No Dream Can Heal a Broken Heart"
En 24 årig sångerska, Johanna Kurkela, som har en otroligt...hur skall jag förklara det...
Ja, vacker och speciell röst.



Roligt att Tony tog hjälp av en okänd sångerska och inte tog in nåt miffo från ett känt band.
Hade fått fnatt om han valde hjälp från Anettewish som jag kallar dem nuförtiden.
(De borde inte heta Nightwish mer)
Jag menar, om han ville ha kvinnlig sånghjälp så trodde jag att han garanterat skulle ta med nightwish i en släng eftersom han avgudar deras musik.
Men jag misstänker att det är från Tarjas tid som han gillar mest, eller vad vet jag egentligen.



The Last Amazing Grays och Flag In the Ground är ju redan albumets mest kända låtar,
kan ju bero på att bandet har just gjort dem mest känd, och jag förstår faktiskt varför.
Behöver inte säga så mycket.
Kan bara rekommendera att lyssna på dem. Om och om igen.

The Dead Skin och Juliet
är redan en av mina favoriter.
Juliet är bara magnifik. Den har fakiskt allt.
Otrolig text, speed, mörker, skönt lugn, sångsolo, oförglömligt sound.

Zeroes
är en väldigt...rolig låt.
Den är speciell. Går inte förklara alls hur den går, eller vad den har för mening, eller vad den handlar om.
Tror jag måste lyssna om den ett par gånger, igen.
Den är som en djup film, som har så många detaljer som man med en liten marginal kan missa väldigt lätt. Och att när man väl ser om filmen flera gånger så förstår man mer och mer för varje gång man ser den.


Sedan så har vi några låtar som är, ja bra, men vanliga.
Egentligen så är de inte vanliga.

Men när man jämför dem med resten av låtarna så blir de just normalt vanliga.
De har ju självklart stunder som är utöver det vanliga men in the big picture så blir det ju inte mycket mer.



Sedan så har vi ju bonusskivan, med 7 alternativa versioner av de flesta av låtarna.
Vackra, ja visst.
Bra, ja visst.
Symphonic favoriten, nej det får bli två favoriter.
Deathaura och Flag In The Ground
är helt underbara i den andra versionen.



Jag kan sammanfatta det mesta med att citera Tony:

"We are like a tree, we have roots and we are happy and proud about all that we've done.
But the growth happens above surface.
Up, up, towards the sun and new challenges and all that..."




1 kommentar:

  1. häftigt och roligt att du har nya skivan, grattis:D

    SvaraRadera