Önskan

Pallar inte att bli nervärderad.
Egentligen borde jag vara van i denna stund av min väg.
Har ju blivit utsatt för det av denna människa hela mitt liv, så varför inte bli förvånad?
Snart kommer den andra halvan hem.
När det väl händer så kommer jag bli dubbelt så utsatt.
Kanske inte första dagen, men antagligen den andra.
När allt trasslar ihop sig så smäller det.
Har ju ingenstans att ta vägen heller.

Det är inte bara jag som blir torterad.
Mitt katt är utsatt också.
Det är ett sådant jävla gnäll hela tiden.
Gud nu önskar man att man bodde i min lya på Djupan igen.
Visserligen var det inte mitt favoritställe (inte Sveriges bästa omgivning direkt osv), men det var dock mitt hem.
Sedan hände Polen.
Och nu så händer ingenting.

Idag var det exakt ett år sen jag anlände till ett främmande land.
Egentligen var förra dagen ett år sen, tekniskt talat.
Men jag och Kickan blev ju fast i Finland över natten.
Missade ju planet, så vi fick stanna på ett hotell till nästa plan kunde ta oss till Polen.
Minns första tiden i Polackland faktiskt.
Det var hemskt.
Ingenting var som jag hade tänkt mig.
Miljön, människorna, jobbet, lägenheten.
Ville ju inte dela rum med någon heller för den delen.
Och alla människor i organisationen var så annorlunda den jag är, var - whatever.
Hade inget gemensamt överhuvudtaget.
Men jag lärde mig att leva med det, och leva med dem.
Sådant är livet fick jag lära mig.

Fortfarande sjuk.
Idag har det gått vidare till rethosta.
Kan inte prata så mycket för då börjar jag hosta med desamma.

Lyssnar på lite klipp av Sonatas nya album.
De går bara att höra två låtar just nu, och även låten The Last Amazing Grays lever upp till mina förväntningar.
Vacker och bara härlig.
Får mig på bättre humör nu i blåa tider.
Att få se Tonys snygga nuna är ju också ett plus till the light path.
Längtar fortfarande tills albumet kommer.

Kan jag inte bli frisk snart?