Inget är väl varken värre eller bättre än vad det brukar vara.
Kom till stan vid halv åtta i morse.
Satt och läste i parken en halvtimme, gick och vandrade runt ön i en halvtimme och hittade äntligen ett avskilt och mysigt ställe där jag kunde koppla av tills klockan blev 10.
Personal möte. Inget vettigt kom på tal egentligen.
Ulf hade några nya nummer som jag kunde ringa angående jobb eller praktik.
Jag berättade om det mystiska jobb mejlet som jag fick - att jag har goda känslor angående det.
Men antagligen blir det bara skit av alltihopa. Som vanligt.
Sedan gick jag till bibblan. Hittade mina älskade böcker som jag lånade på studs. Måste ha nåt att göra under fängelsetiden.
Gick även till Guld smeden. Skulle fixa doppresent.
Graveringen skulle tyvärr ta evigheter så jag hämtar upp den lilla "Min första tand"-grejen nästa vecka istället. Dyra grejer det där... Men det var rea!
Norells fick ett besök också.
Tyvärr har de knappt några tvåor överhuvudtaget.
De har nästan bara skit-ettor kvar.
De hade iaf en stor etta men jag vet inte om den är värt priset.
Jag måste kolla vidare antar jag..
Sprang upp på Lidl.
Hade fruktansvärd huvudvärk.
Köpte smoothie till huvudvärken och lite godis, yoghurt och cigg till helgen.
Vinden bar mig till bussen. Bussen bar mig hem.
Soc möte nu på måndag.
Kommer gå skit. Jag bara känner det.
Efter dopet nästa vecka har jag bestämt mig att kasta mig nerför ett stup.
Jag kan inte göra det innan.
Skulle vara hemskt för Oliver att gudmorsan inte håller i honom där i kyrkan.
Jag skall i alla fall hitta ett stup där ingen kan hitta min kropp.
Platsen måste befinna sig en bra bit ifrån där jag bor.
Stupet bör vara djupt.
Området måste även ha mycket vilddjur strosande omkring också.
Innan jag kastar mig nerför stupet så sprider jag omkring lite stekar och kastar ner ett par råbiffar från höjden där jag står.
Måste locka på björnarna och vargarna.
Sedan hoppar jag.
Kommer antagligen skrika av skräck, eller fröjd.
Vet inte vilket, jag har alltid älskat höjder och hög fart.
Vilket jävla adrenalin.
Men jag blir antagligen skräckslagen att tänka på känslan av att slå i marken från en sådan höjd.
Nåväl.
Efter att ha avlidit där ute mitt i skogen, någonstans i ingenstans, så kommer vilddjuren lunkande.
Förutom köttet jag kastade innan så har mitt blod, som sakta rinner åt alla håll, även sprakat dem i arslet för att skynda dem till olycksplatsen.
De måste festa på mina kvarlevor innan några människor hittar mig och rapporterar.
Ingen får veta att jag har gått bort.
Ha ha, jag snarare flög bort.
Jag vill inte att folk skall veta att jag har dött av egen vilja.
Vill bara att de skall tro att jag har rymt.
Försvunnit.
Antagligen stuckit söderut.
Kanske prövat lyckan.
Skaffat jobb....? Hah, ingen har sådan tur!
De kanske tror att jag blev gravid och stack.
De kanske tror att jag hade gjort nåt dumt som jag skämdes över och stack.
De kanske tror att jag blev deprimerad sket i allt och stack.
De kanske tror att jag blev kidnappad.
Mördad.
Dödad.
Av en olyckshändelse.
De kanske drömmer om att en dag få ett brev där det står;
"Ja hej.
Ursäkta men... Jag tror att det liksom var mitt fel att eran dotter/syster/och whatever dog för nåt år sedan. Jag råkade av en underlig händelse strypa henne med vattenslangen när jag skulle vattna rosenbuskarna. Jo jag vet att det kanske var lite tidigt att ha rosenbuskar i april redan men jag har ju växthus som ni nog förstår. Och jag kan fan i mig inte rå för att den där jävla snorungen klampade in i mitt växthus och snubblade över vattenslangen. Jag försökte ju bara dra i slangen för att knuten skulle lossna, hon försökte dock skrika något men jag hörde inte så jag drog hårdare. Till slut kom hjärncellerna igång och jag kastade mig ner på marken där flickan låg alldeles tyst. Till slut blev hon kall. Kunde inte göra nåt. Men då ser du, då kom en jävla smart idé genom hjärnbalken, hon blir ju finemang blomjord ju! Ni borde vara stolta över att flickan har bidragit till att mina rosenbuskar är de vackraste i norra Sverige!
Med vänlig hälsning
Mördaren.
P.s. Förlåt att jag kallade henne en jävla snorunge... D.s."
Ja, min familj kanske inte har sådana konstiga bitankar till sina drömmar om mitt försvinnande men det var bara ett exempel.
Nåja.
Som sagt.
Saker och ting är inte vidare bra. Men jag får sjuka fantasier och snabba knepighetstankar när jag tågar in i det humöret.
Det är jävlar i mig skrattretande.
Måste härifrån.
Shes dancing, shes singing, shes screming all day long. Hey!
