Jag har en sjuk inbillning om att jag vet att den lurar nånstans men inte blommat upp ännu, precis som att jag bara sitter och väntar tills den slår till.
Jag är ju som vanligt lite små deppig och less och osocial som vanligt.
Det går ju inte ändra på den man är.
Jag lever ju helst i böckernas värld, då slipper jag tänka på allt det onda och hemska som finns runt omkring oss människor. Slipper även tänka på mina egna problem.
Böcker är bäst om man ska leva i en annan realitet.
Boken har du alldeles för dig själv, och du bygger upp allting med din egen fantasi och då är du inne i en trance så det är svårt att vakna upp och bli störd.
Det är ju en helt annan sak när du ser på film eller tv.
Oftast sitter du ju med andra och delar seendet av programmet.
De kan störa och prata så du kan få fnatt.
Plus att du inte får fantisera ihop en egen historia, allt är redan serverat på silverfat.
Så det är ju inte samma sak.
Du störs ju lätt av allt möjligt och hinner tänka på mycket saker som inte bör rasera genom ditt huvud.
Jag känner mig som en osalig ande.
Jag går omkring här på gården - gör mina plikter, ler aldrig, pratar aldrig - bara när jag blir tillfrågad eller tilltalad, sitter helst för mig själv - vid datorn, i nåt dammigt hörn med en bok i högsta hugg, eller så befinner jag mig nere i lyan och gömmer mig.
Känns som att man inte kan gå nånstans utan att nån kommer och stör.
Så fort jag går iväg nånstans bara för att...ja vara, då kommer nån jävel smygandes och alltid ska ha hjälp med nåt eller att idioten frågar om ditt och datt.
Otroligt enerverande.
Men, jag måste stå ut tills nästa år.
"Till våren" brukar jag säga mig själv,
"till våren börjar mitt omstartande liv, då börjar min era!"
Måste som vanligt hjälpa nån hjälplös nu.
"I'm a supergirl"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar